Sanningsvittne i brytningstid: Johan Ahlbäcks utveckling som konstnär

Under ett långt liv upplevde Johan Ahlbäck nöden, smutsen och exploateringen av billig arbetskraft i ett Sverige som fortfarande var ett överhetssamhälle utan allmän rösträtt. Samtidigt som den reformistiska arbetarrörelsens inflytande ökade genom införandet av allmänna val, och utvecklingen från agrarsamhälle till modern industrination fortsatte, fick Ahlbäck möjligheten att inleda en klassresa. Han utbildades till målare och grafiker av högt kvalificerade lärare men konfronterades samtidigt med estetiska strömningar som inte stämde överens med hans egen uppfattning om bildkonstnärens uppgift: Att först och främst, och utan försköning, återge den sociala verkligheten.

Ahlbäck, ursprungligen arbetare i stålindustrin, ställdes inför en livslång konflikt som kan formuleras som motsättningen mellan solidariteten med den egna uppväxtmiljöns och samhällsklassens folk, och behovet av att som konstnär vinna erkännande i det urbana konstlivet. Flytten tillbaka till Smedjebacken efter utbildningen innebar ett definitivt val av klassolidariteten framför klassresan, och därmed en självvald marginalisering.

Genom utlandsresor kunde Ahlbäck från och med 1930-talets slut betrakta sina lokala erfarenheter ur ett vidare perspektiv. Han upplevde och skildrade på plats det besegrade Tysklands sociala nöd och återuppbyggande efter andra världskriget. Efter cirka 1965 innebar ålderdomen ett återupptagande och delvis en omvärdering av Ahlbäcks minnesbilder från det tidiga 1900-talets Bergslagen.

Denna studie är resultatet av cirka ett års mera intensiv forskning om Ahlbäck och inventering av hans verk. Ett resultat är att produktionen kan räknas i tusentals oljemålningar, gouacher, teckningar och grafiska blad, men att några hundra verk skiljer ut sig som särskilt estetiskt och socialhistoriskt intressanta. Ett annat är att Ahlbäcks främsta insatser var som tecknare, grafiker och akvarellist. Tidens recencenter upprepade att Ahlbäcks styrka framför allt ligger i teckningen och i skildringen av kroppar i rörelse. Detta verkar bli ett bestående omdöme. Bilderna av arbetsmiljöer och arbetsplatsolyckor från 1930-talet måste anses vara en omistlig del av 1900-talets skandinaviska bildarv.