Suomalaisten pelastusasenteet 2020

Säkerhet är en av människans grundbehov, men säkerhet fördelas inte jämlikt i samhället, och objektiv säkerhet räcker inte till att förklara medborgarnas upplevelser av säkerhetskänsla. Den vart tredje år upprepade Räddningsattityder-rapporten har som uppgift att utreda finländarnas attityder till räddningsverket samt deras räddningskunskaper.
Rapporten inleder med en utredning av termer samt begreppet totalsäkerhet. Året 2020 gjordes undersökningen som en webbenkätundersökning (N = 3050), vars urval representerar den 18–79-åriga befolkningen i det finska fastlandet exkluderande Åland. Jämfört med tidigare rapporter gjordes det några ändringar i frågornas utformning. Rapporten är delad i temaområden.
Finländarnas upplevda hotsannolikheter varierar enligt tema, och ingen lineär förändring finns. Positiva uppfattningar om räddningsverket är ungefär de samma som i rapporten 2017, men de negativa ökar. Räddningsverket upplevs generellt sett som effektivt i olyckssituationer.
De viktigaste säkerhetsverktygen och koncepten är enligt finländarna brandvarnare, offentlig säkerhetsinformation samt evakueringsplaner, och befolkningen är inte alltför intresserad av närkontaktsinformation. Brandvarnare finns ännu praktiskt taget i alla hushåll, och nu även i nio av tio sommarstugor. Andelen respondenter som granskar sin brandvarnare minst en gång om månaden minskar, men andra granskningsintervall visar inte trendförändringar.
Finländarnas olycksförberedelser har förändrats varierande: mängden respondenter som har jodtabletter hemma har minskat svagt och mängden batteridrivna radion har ökat, och mängden av släcknings- och första-hjälpen-verktyg har ökat. Graden av primärsläckningsverktyg har minskat med tio procentenheter jämfört med år 2017, men det har inte skett förändringar i boendetyp.
Så gott som alla finländare kan nödnumret, men färre än var tionde invånare kan agera rätt om de hör en allmän farosignal.
Föredragna informationskällor för räddningsverket är TV, myndigheter och dagstidningar. Finländare vill mest veta om olycks- och farosituationer samt om förberedande för störningssituationer. Speciellt finns det efterfrågan för aktionsmodeller vid olika olyckssituationer. Ansvaret för barns olycksinlärning är ännu hos deras förmyndare, men relevansen av utbildningen har stigit i jämförelse med tidigare studier. Oftast upplevda misslyckanden av räddningsverket inkluderar försenad respons, att låta bli att tjäna en olyckssituation, samt misstolkning och underskattande av nödsamtalsuppringare.