Sju tolkningsnivåer av dialogism som didaktisk erfarenhet

Syftet med kapitlet är att förstå dialogism som förutsättning för undervisning. Våren 2015 prövade författarna teori i praktik utifrån en läsning av Michail Bachtins teorier om dialogism. Det empiriska exemplet i kapitlet är ett dialogiskt seminarium som genomfördes i klasslärarutbildningen vid Åbo Akademi. Vid seminariet prövade Hilli och Kaihovirta hur dialogism kan erbjuda resurser för ämnesövergripande undervisning i samhällslära och bildkonst.  I kapitlet diskuteras hur en hermeneutisk analys av en undervisningssituation synliggjorde vad dialogism kan innebära för utbildning.

Analysen visar att studerande i viss utsträckning erövrat kompetenser i dialogism men att lärprocessen var utmanande för alla deltagare. Analysen visar också att ämnesövergripande undervisning kan se hanterbar ut i en schematisk struktur men att situerad dialog där flera ämnesområden är involverade är komplex. I en lärsituation skall dialogism förstås som mellanmänskligt handlande och inte som statiska undervisningsstrategier eller –metoder. I texten tar den inledande förståelsen för dialogism sin utgångspunkt i en etymologisk tolkning där – dia – tolkas som att agera genom kommunikation i rörelse. – Log – tolkas genom förståelsen av att logos representerar samtalet som formar själva innehållet.