Posthumanistisk bildningsteori och icke-affirmativ pedagogik

I det här kapitlet undersökte jag gränssnitt för bildningsprocesser inom högre utbildning genom att läsa posthumanistisk bildning genom icke-affirmativ pedagogik. Att läsa teorierna genom varandra blev mitt sätt att fläta samman dem och visa på vissa brytningar mellan dem på ett teoretiskt plan för att beakta deras specifika bidrag till pedagogikens område. Frågan jag diskuterade är följande: Vad kan posthumanistisk bildningsteori och icke-affirmativ pedagogik erbjuda i diskussionen om gränssnitt för bildning i högre utbildning och hur kan de förstås i relation till varandra? Gränssnitt förstår jag utifrån Lars Løvlies (2007, s. 154) definition som “övergång och rörelse”, ett ögonblick, en närvaro, en gemenskap där människor möter kulturen/naturen/tekniken och kan förändras och bildas. Kort sagt, gränssnitt är den plats där bildningsprocesser kan få utrymme.