Om att känna den andre och förlora sig själv i Clarice Lispectors Passionen enligt G. H.

Vad innebär det att känna sig själv, att vara främmande för sig själv, att förlora sig själv? Och vad innebär det att vara främmande inför en annan eller att den andra är främmande för mig? Och vad innebär det att känna en annan människa? Insikten om att jag kan, till och från, vara främmande för mig själv, för med sig förståelsen om att vi inte är transparenta inför oss själva. Som Merleau-Ponty uttrycker det: ”Jag är aldrig ett med mig själv” (min översättning). Vi föds till varelser vars uppgift, i varje fall under vissa delar av livet, kommer att bestå av att förstå oss själva. Jag är i ett dialogiskt förhållande med mig själv och en av filosofins grundfrågor handlar om att artikulera hur det här jagets dialektik skall förstås. Det vill säga, ifall vi så som Descartes, Kierkegaard, Freud, Sartre, Lévinas, Merleau-Ponty och en lång rad andra centrala figurer inom vår tanketradition, anser att vi i grunden inte är ett med oss själva, hur skall vi då beskriva de här parterna av det dialogiska hos jaget, vem är i dialog med vad? I Lispectors beskrivningar av den här dialektiken drar hon exemplen mot en extrem form av kris, erfarenheter av en situation i vilken jaget fragmenteras och upplöses. Och man kan kanske tycka att en dylik dramatisering och poetisk artikulering av jagets beskaffenhet, inte mäter sig med en strikt filosofisk begreppslighet. Men det finns också fördelar med den frihet som prosan som form tillför språket. I vissa fall kommer Lispector direkt till smärtpunkten i existentiella problem, just på grund av Passionen enligt G. H. rör sig med en intuitiv beskrivning av en identitetskris. 

I hennes artikulering finns också tydliga likheter med vissa existentiella filosofiska projekt, närmast tänker jag här på Emanuel Lévinas moralfilosofi. I vad som följer gör jag en läsning av Lispectors verk i ljuset av Lévinas tanke om det personliga och det som föregår det personliga.