Normer och normalitet – homosexualitet inom en politisk diskursordning

I denna avhandling analyseras partnerskapslagen i dess politiska kontext. Syftet är att studera hur normer och normalitet uttrycks och konstrueras diskursivt genom lagstiftningen. Med hjälp av Butlers (1990) analys av den heterosexuella matrisen och Foucaults (2002) analys av sexualitetens diskursiva historia granskas de hegemoniska strukturer som präglar diskussionen. Foucault beskriver ett ökat tal och en produktion av sanningar om sexualiteten som kännetecknande för sexualiteten i det moderna. Genom socialkonstruktivistisk, poststrukturalistisk och queerteoretisk teori diskuteras homosexuella eller samkönade par som en pluralistisk och föränderlig samhällsgrupp. Med hjälp av religionssociologiska teorier tolkar avhandlingen kyrkans roll i debatten genom dess rationell-legala auktoritetsställning, och hur den kyrkliga debatten och insändardebatten om homosexualitet innebar två diskursordningar med interdiskursiva relationer till den politiska diskursordningen. Riksdagsdebatten om partnerskapslagen uttryckte spänningar mellan två överordnade perspektiv; mellan annorlundaskap och normalitet. Partnerskapslagstiftningen betraktades som ett led i en utveckling mot ökad jämlikhet. Normaliseringsdiskurserna byggde därmed vidare på de medicinsk-juridiska normaliseringsdiskurser som avkriminaliseringen och avlägsnandet av sjukdomsdefinitionen innebar. Partnerskapslagens motståndare betonade dess symboliska betydelse som en trojansk häst genom vilken angrepp görs mot traditionella familje- och samhällsvärden, och särskilt mot äktenskapsinstitutionen.