"... när allt detta för mig samlar sig i en enda oförglömlig syn!": Essäistik som seendet konst i Hans Ruins Gycklare och apostlar

Artikeln behandlar visuella dimensioner i Hans Ruins essäsamling Gycklare och apostlar (1934), mot bakgrund av Ruins tes om den personliga upplevelsen som nödvändig grund för insikt. Som retoriskt driven talare appellerade Ruin till sin publik med livfulla beskrivningar, och samma grepp återfinns i hans essäer. Men Ruin utvecklar bruket av det visuella till en essäistisk metod bortom det mimetiska. Visuella skildringar för in nya, kognitiva element när Ruin tolkar de konkreta synintrycken metaforiskt och symboliskt. I beskrivningar av såväl icke-verbala konstverk som mentala, inre bilder använder han sig av den litterära ekfrasens olika möjligheter. Betoningen av det kraftfullt visuella, aktualiserar gränserna för vad som kan uttryckas språkligt. Bilden – i den dubbla betydelsen synintryck och metafor – ersätter logisk argumentation och skapar därigenom en fruktbar spänning i texten, vilken motsvarar Adornos tanke om hur den kritiska essän ”koordinerar elementen i stället för att underordna dem”.