Clinical Competence as the Key to Good Care: Assessing Competence to Improve Nursing Care in Care for Older Persons

Bakgrund: Den globala befolkningen ökar stadigt, vilket medför ett betydande antal äldre personer. Denna demografiska förändring, i kombination med begränsade nationella ekonomiska resurser och omorganiseringar inom välfärdsområden, ställer allt högre krav på äldreomsorgen (LTCF). Patienter, vid serviceboenden är inte bara äldre utan har ofta komplexa hälsotillstånd. Detta kräver hög klinisk kompetens och färdigheter i kliniskt beslutsfattande (CDM) hos vårdpersonalen för att säkerställa att vården är både juridiskt och etiskt korrekt.
Klinisk kompetens och kompetens i kliniskt beslutsfattande är avgörande för att tillgodose behoven hos äldre personer vid serviceboenden. Vårdpersonalen förväntas fatta beslut både tillsammans med och för patienterna, som i sin tur förlitar sig på och har tillit till deras professionella kompetens. Patienternas upplevelse av trivsel påverkas i hög grad av deras syn på vårdpersonalen, särskilt om vårdpersonalen upplevs som vänlig och agerar för deras bästa. Patienternas trivsel är därmed nära kopplat till vårdpersonalens kompetens. Trots den centrala betydelsen av klinisk kompetens sker bedömningen av denna ofta enbart genom självskattning efter examen, medan objektiva bedömningar under den yrkesverksamma karriären är sällsynta eller helt frånvarande.
Syfte: Syftet med denna avhandling är att undersöka vårdpersonalens kliniska kompetens inklusive kliniskt beslutsfattande inom äldreomsorgen samt att undersöka om vårdpersonalens kliniska kompetens och kliniskt beslutsfattande påverkar patienternas trivsel. Tre delstudier genomfördes. Den första delstudien undersökte den kliniska kompetensen hos sjukskötare (RN) och närvårdare (PN) verksamma på äldreboenden i Finland, samt analyserade samband med centrala bakgrundsvariabler. I den andra delstudien identifierades multivariata analyser. I den tredje delstudien undersöktes sambandet mellan patienternas trivsel och vårdpersonalens kompetens i kliniskt beslutsfattande.
Metoder: Samtliga tre delstudierna använde en tvärsnittsdesign och datainsamlingen genomfördes mellan december 2020 och januari 2021. Validerade instrument användes: Ms. Olsen-testet för att bedöma klinisk kompetens och kompetens i kliniskt beslutsfattande, samt Thriving of Older People Assessment Scales (TOPAS) för att mäta patienternas trivsel. De statistiska analyserna omfattade korrelationanalyser, multipel linjär regressionsanalys, samt partiell korrelation för att kontrollera för patienternas bakgrundsvariabler.
Resultat: I delstudie 1 och 2 deltog 337 vårdare från 50 äldreboenden. I delstudie 3 deltog 136 patienter och 131 vårdare från 13 äldreboenden. I delstudie 1 visade resultatet att endast en fjärdedel av sjukskötarna och en tredjedel av närvårdarna klarade det objektiva testet av klinisk kompetens, trots att självutvärderingarna visade höga nivåer av upplevd kompetens. Den dagliga användningen av evidensbaserad praxis (EBP) var generellt låg. Ett signifikant samband identifierades mellan klinisk kompetens och användningen av svenska som arbetsspråk och modersmål. Delstudie 2 visade att vårdarnas högre ålder, användningen av svenska som arbetsspråk samt tillämpningen av nationella evidensbaserade praxis var signifikant associerade med klinisk kompetens. Delstudie 3 visade ett måttligt positivt samband mellan patienternas upplevda trivsel och vårdarnas kompetens i kliniskt beslutsfattande. Användningen av svenska som arbetsspråk korrelerade och positivt med patienternas trivsel. Partiell korrelation bekräftade sambandet mellan kompetens i kliniskt beslutsfattande och trivsel även efter kontroll av patienternas bakgrundsvariabler.
Diskussion: Tre centrala resultat kom fram från de genomförda delstudierna. För det första identifierades en tydlig diskrepans mellan självutvärderad och objektivt bedömd kliniks kompetens, vilket understryker behovet av mera tillförlitliga och standardiserade utvärderingsmetoder. För det andra framkom ett behov av att stärka både klinisk kompetens och kompetens i kliniskt beslutsfattande, särskilt med fokus på evidensbaserad praxis. Trots detta tenderar vårdare att förlita sig på erfarenhet, intuition och kollegiala diskussioner vid kliniskt beslutsfattande, snarare än på evidensbaserad information. För det tredje visade resultaten att patienternas trivsel har ett positivt samband med vårdpersonalens kompetens i kliniskt beslutsfattande. Även om patienterna inte kan bedöma deras kompetens, förlitar de sig på att få en säker och kvalitativ vård, en rättighet som bör garanteras inom äldreomsorgen.
Slutsatser: Objektiv bedömning av vårdpersonalens kliniska kompetens möjliggör identifiering av specifika utvecklingsområden för riktad fortbildning, Detta kan i förlängningen bidra till förbättrad vårdkvalitet, kostnadseffektivitet, samt främja patienternas hälsa, välbefinnande och trivsel för äldre personer inom äldreomsorgen.