Was Descartes responsible for the problem of other minds?

Descartes presenteras vanligen som upphovet till filosofins problem med andra med skepticism om andra medvetanden, ofta med hänvisning till Ryles inflytelserika presentation. Jag argumenterar att detta kommer från en anakronistisk läsning, där Decartes begrepp läses via empirismen. Också Wittgensteins kritik av filosofins psykologi brukar presnteras som anti-Cartesiansk, utan textuella belägg. Jag föreslår att den verkliga måltavlan för Wittgensteins kritik är Bertrand Russell.