Resisting indignity : a feminist disability theology

En granskning av historiska och samtida idéer om kroppslighet, hälsa och reproduktion visar att det råder en väldigt begränsad syn på både det mänskliga och på moralen. En allmänt vedertagen bild av vad det innebär att vara människa omfattar rationellt tänkande, självständighet och oberoende, produktivitet och förmåga att forma livet som man själv vill. Dessa egenskaper förutsätts för ett gott liv och dessa gör människan värdefull. Ändå sägs det ofta att det inte krävs specifika egenskaper eller kapaciteter för att någon ska anses ha ett okränkbart människovärde. Omvänt kan man därför säga att det finns en stark tendens att anta att människor med funktionsnedsättningar är mindre värda – moraliskt, ekonomiskt, och mänskligt – än så kallade normala människor. I den här avhandlingen vill jag visa att denna föreställning handlar om ett djupt kulturellt missförstånd om vad det innebär att vara människa. Jag vill också öppna för en annan syn på det mänskliga och det goda livet som inkluderar människor som uppfattas stå långt utanför denna norm – människor med grava kognitiva funktionsnedsättningar. För att konkretisera hur detta kulturella missförstånd kan ta sig uttryck diskuterar jag fosterdiagnostikpraxisen som blivit en självklar del av mödrarådgivningen. Eftersom reproduktion och familjebildning är en oerhört viktig del av många människors liv, menar jag att detta är en relevant arena för att fånga in vanliga föreställningar om vad det innebär att vara människa. Inom medicinen är principen om alla människors lika värde en viktig etisk kompass. I detta sammanhang blir det tydligt att annorlundaskap och olikhet utmanar, inte bara idéer om det normala, men också idéer om föräldraskap och vänskap. Vid sidan av berättelser om att leva med funktionsnedsättningar ges genom en unik kombination av feministiska och teologiska perspektiv förslag på hur en inklusiv idé om det mänskliga kan se ut, och vad en relevant idé om alla människors lika värde kunde innebära.