Evaluating Clinical Competence of Nordic Nursing (Bc) students : National Guidelines, Self-Assessment, and Instrument Validation

Bakgrund: För att säkerställa en hälso- och sjukvård av hög kvalitet i Finland och
andra nordiska länder är det viktigt att ha kompetent vårdpersonal. De nordiska
länderna är ganska lika när det gäller kultur, språk och utbildning. Till exempel
gäller samma EU-direktiv för sjukskötarutbildningen på kandidatnivå i de nordiska
länderna. Det har visat sig att utbildningsnivån hos sjukskötare har en inverkan på
både patientsäkerheten och dödligheten (Aiken et al., 2014). Därför är forskning om
sjukskötarutbildning och sjukskötares kliniska kompetensutveckling av central
betydelse i takt med att professionen utvecklas. Det aktuella läget inom sjukskötarutbildningen (kandidatnivå) och förståelsen för hur sjukskötarstuderande uppfattar
sin kliniska kompetens när de avslutar sin utbildning bör därför vara ett
kontinuerligt fokus för både utbildningsinstitutioner och klinisk praxis, utöver att
identifiera utbildningsbehov och kunskapsluckor.
Självbedömning av klinisk kompetens är en metod för sjukskötare och
sjukskötarstuderande att identifiera sina styrkor och begränsningar, vilket är avgörande
för evidensbaserad praxis och vård av hög kvalitet. Den kliniska kompetensen hos
sjukskötare, liksom den utbildning de får, måste överensstämma med hälso- och
sjukvårdens samt samhällets behov. Därför är det viktigt att regelbundet utvärdera både
sjukskötarstuderandes kliniska kompetens och innehållet i sjukskötarutbildningarna.
Vidare är det centralt att de verktyg som används för att bedöma klinisk kompetens är
väl validerade. Trots detta finns det fortfarande ett begränsat antal instrument som är
specifikt utvecklade för att mäta klinisk kompetens.
Syfte: Syftet med denna doktorsavhandling är att undersöka den nordiska
sjukskötarutbildningen samt den kliniska kompetensen hos sjukskötare vid
tidpunkten för utexaminering från kandidatprogram. Därtill avser avhandlingen att
bidra till utveckling och validering av ett instrument för bedömning av klinisk
kompetens. Studien syftar vidare till att fördjupa förståelsen av förväntningar och
x
identifiera utbildningsbehov som främjar kompetensutveckling och stärker
sjukskötarutbildningen i Norden, vilket i sin tur bidrar till ökad patientsäkerhet och
högre vårdkvalitet.
Metoder: Avhandlingen består av tre separata men relaterade studier. Den första
har en kvalitativ design, medan den andra och tredje är kvantitativa.
Studie I skapar en utgångspunkt som ger en översikt över det aktuella läget för
sjukskötarutbildning på kandidatnivå i de nordiska länderna. Studien genomfördes
med en kvalitativ deduktiv design och en beskrivande metod i form av
dokumentanalys. Urvalet bestod av 20 dokument relevanta för sjukskötarutbildning
på kandidatnivå inom EU samt nationella riktlinjer för sjukskötarutbildning på
kandidatnivå i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Dokumenten samlades
in från allmänt tillgängliga källor mellan november 2021 och mars 2022 och
analyserades med hjälp av innehållsanalys, där European Federation of Nurses
Associations Competency Framework (EFN-Competency Framework) användes
som analysmatris.
Studie II undersöker och beskriver den självskattade kliniska kompetensen och det
upplevda behovet av ytterligare utbildning och kunskap bland nordiska
sjukskötarstuderande på kandidatnivå vid tidpunkten för utexaminering. Studien
genomfördes som en tvärsnittsundersökning. Data samlades in digitalt med hjälp av
The Professional Nurse Self-Assessment Scale of Clinical Core Competencies II
(PROFFNurse SAS II) från sjukskötarstuderande på kandidatnivå i Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige vid 13 universitet/yrkeshögskolor under
perioden 2021–2022. Totalt inkluderades svar från 291 respondenter i analysen (n
= 291; antal besvarade frågor = 29 100). Case mean substitution användes som
imputationsmetod. Data presenterades som frekvenser, procentandelar,
medelvärden, standardavvikelser, intervall, minimi- och maximivärden samt 95 %
konfidensintervall för medelvärde och odds ratio (OR). Binär logistisk regression
och envägs ANOVA användes för de statistiska analyserna.
I studie III testades validiteten hos The Professional Nurse Self-Assessment Scale II
(ProffNurse SAS II). I studien genomfördes psykometriska tester av PROFFNurse
SAS II A-skalan med samma dataset som i studie II, men baserat på 271 fullständiga
enkätsvar (n = 271; inga saknade svar). Explorativ faktoranalys användes för att
undersöka frågeformulärets psykometriska egenskaper och struktur. Cronbachs alfa
beräknades för att mäta instrumentets interna tillförlitlighet.
xi
Resultat: Överlag överensstämde de nationella riktlinjerna med EFN:s ramverk, och
samtliga kompetenser var representerade. På detaljnivå framkom dock märkbara
skillnader mellan länderna vad gäller de nationella riktlinjerna och de krav som
ställdes. Vissa riktlinjer var mer detaljerade än andra, och det fanns betydande
utrymme för tolkning. Skillnader kunde även ses i detaljnivån mellan riktlinjer som
utformats på ministerienivå respektive av yrkesorganisationer. Ur de nationella
riktlinjerna kunde dessutom landspecifika, delvis unika kompetenser identifieras
som inte ingick i EFN:s ramverk, exempelvis psykosocialt stöd till patienter samt
självmedvetenhet och empatisk förmåga. Som tidigare forskning har visat kommer
nya kliniska kompetenser, såsom e-hälsa, bredare farmakologisk kunskap och
avancerade roller, att bli alltmer nödvändiga inom hälso- och sjukvården. Dessa bör
därför inkluderas i framtida nationella riktlinjer.
När det gäller klinisk kompetens och lärandebehov upplevde sjukskötarstuderande från de nordiska länderna störst klinisk kompetens inom områden som
etiskt agerande, ansvarstagande och att be om hjälp. De kände sig däremot minst
kliniskt kompetenta i att använda e-hälsolösningar för att bedöma patienters
hälsotillstånd samt inom professionell utveckling. Studerande rapporterade även
utbildningsbehov gällande läkemedelsinteraktioner, biverkningar och differentialdiagnostik. Med avseende på framtida karriärval visade resultaten, baserat på en
bakgrundsfråga, att arbete inom specialiserad hälso- och sjukvård var mest
attraktivt, medan primärvården var mindre eftertraktad. En av fem studerande
planerade att lämna yrket, och låg självskattad klinisk kompetens var associerad med
denna intention.
Den psykometriska testningen av PROFFNurse SAS II visade att instrumentet,
när endast A-skalan (självskattad klinisk kompetens på en skala från 1 till 10)
används, är ett tillförlitligt instrument för att mäta både självskattad klinisk
kompetens och behov av ytterligare utbildning bland sjukskötarstuderande på de
fem nordiska språken.
Diskussion: Utbildningsinstitutionerna bör förbättra läroplanerna för att stärka den
kliniska kompetensen inom områden som kräver ytterligare utbildning, särskilt
inom e-hälsa, avancerad patientbedömning och farmakologi ur ett
omvårdnadsperspektiv. Kliniska lärare och organisationer kan fokusera på att
utveckla effektiva program för att stödja nyutexaminerade sjukskötares
karriärvägar, exempelvis genom mentorprogram och kompetensutvecklingsstöd.
Kärnkompetenser baserade på omvårdnadsspecifika teoretiska begrepp tycks vara
xii
väl förankrade i studenternas kliniska kompetens vid examen, såsom etiskt
beslutsfattande. Det är dock fortfarande viktigt att det teoretiska
omvårdnadsvetenskapliga perspektivet stöds när nyutexaminerade sjukskötare
inleder sin yrkeskarriär. Genom att främja utvecklingen av nyutexaminerades
kliniska kompetens kan sjukskötaryrket möjligen upplevas som mer attraktivt, vilket
potentiellt ökar retentionen. PROFFNurse SAS II-instrumentet kan nu användas för
självbedömning av klinisk kompetens på olika utbildningsnivåer för att stödja och
utveckla sjukskötarutbildningen.
Ur ett globalt perspektiv måste utbildningsinstitutioner och vårdorganisationer
ta på allvar att få sjukskötare uttrycker en önskan att arbeta inom primärvården, där
framtida behov förväntas vara stort och arbetsbelastningen hög. Resultaten
indikerar att utbildningsinstitutioner och organisationer behöver vara innovativa
för att göra äldreomsorg och primärvård mer attraktivt för nyutexaminerade
sjukskötare. Den åldrande befolkningen innebär dessutom också att patienter inom
specialiserad hälso- och sjukvård ofta har flera samtidiga diagnoser.
Slutsats: Resultaten väcker frågor om huruvida riktlinjerna för sjukskötarutbildning
på kandidatnivå uppfyller nuvarande och framtida kompetensbehov. Utifrån
avhandlingens resultat presenteras specifika kompetensområden som bör beaktas
vid utvecklingen av nationella riktlinjer, sjukskötarutbildning och till exempel
mentorprogram. En harmonisering av sjukskötarutbildningen på kandidatnivå i
Norden kunde fördjupa samarbetet, patientsäkerheten och vårdkvaliteten i
regionen. Validering av kompetenser skulle dessutom kunna gynnas av en
harmonisering med hänsyn till arbetskraftens rörlighet i Norden. Särskilt viktigt är
att stödja utvecklingen av klinisk kompetens från utbildning till yrkeskarriär genom
att fokusera på relevanta utbildningsbehov, såsom e-hälsa och farmakologisk
kunskap. Detta är avgörande för att nyutexaminerade sjukskötare ska uppleva
utbildningen som relevant för den kliniska praktiken.
Förslag på vidare forskning: Vidare forskning bör inriktas på hur läroplaner för
sjukskötare på kandidatnivå kan utvecklas för att bättre möta nuvarande och
framtida behov, baserat på regelbundna utvärderingar. Exempelvis bör frågan om
hur e-hälsa kan integreras i nationella riktlinjer, studieprogram och kontinuerligt
lärande undersökas för att adressera identifierade utbildningsbehov och
kunskapsluckor, liksom behovet av vidareutbildning i farmakologi ur ett
omvårdnadsperspektiv. Det finns ett tydligt behov av ytterligare forskning för att
revidera professionella yrkesbeskrivningar och utveckla harmoniserade riktlinjer
xiii
som säkerställer enhetliga utbildningsstandarder för sjukskötare inte bara i Norden
utan inom hela EU. Involvering av sjukskötare i forskningen kring utveckling av
utbildning och professionella riktlinjer är nödvändigt. Som ett minimum bör
standardiserade riktlinjer, samarbete och enhetlighet inom sjukskötarutbildningen
utgöra ett gemensamt mål för de nordiska länderna.
Nyckelord: klinisk kompetens, bedömning av klinisk kompetens, sjukskötarutbildning, riktlinjer för sjukskötarutbildning, självbedömning, instrumentvalidering, Norden, EU-riktlinjer