Cultivating Fenno-Swedishness – The rural private garden as expression of a minority identity in the post-war decades

Det finländska samhället genomgick flera stora förändringar under 1800-talets slut och 1900-talets början. För den finlandssvenska minoriteten ledde förändringar i språkförhållandena, rösträttsreformen och migration från landsbygd till tätort till att framtiden uppfattades som osäker. I och med språkstriderna och den minskade politiska makten ansåg ett flertal tongivande svenskspråkiga att man måste agera för att inte Finlandssvenskan skulle dö ut. Resultatet var en omfattande folkrörelse i de så kallade svenskbygderna för att ena den heterogena minoriteten under en och samma Finlandssvensk identitet. Ideologin byggde på det gemensamma språket och på den gemensamma kulturhistoria man ansåg fanns bevarad hos allmogen. Idealbilden av den hembygdsälskande finlandssvensken som både värnade om kulturhistorien men samtidigt var en kunskapstörstande modernist spreds i bygderna med hjälp av ett tätt nätverk av föreningar. Bostadsföreningen för svenska Finland grundades 1938 och hade som sin främsta uppgift att förse den finlandssvenska landsortsbefolkningen med typritningar till modernistiska egnahemshus som tog språkgruppens bostadstraditioner i beaktande. Samtidigt uppmärksammades  den privata trädgårdens betydelse för både de enskilda familjernas hälsa och trevnad, och som ett led i hembygdsvården. Genom samarbete med andra föreningar som Marthorna och Folkhälsan kopplades trädgården ideologiskt till kvinnlig flit, kost och hälsa. Därtill skulle trädgården öka både skönhetsvärdet i bygderna och lokalbefolkningens kärlek till hembygden. Genom att ersätta oordning och smuts med reda och hygien i form av en välskött trädgård skulle invånarnas stolthet över det egna hemmet öka. När många prydliga trädgårdar tillsammans bildade en enhetlig och vacker bygd skulle detta reflektera minoritetens identitet – modern, rationell och medveten om den egna gruppens kulturarv