Om bilden som moralisk kompass

B1 Icke-referentgranskade tidskriftsartiklar


Interna författare/redaktörer


Publikationens författare: Antony Fredriksson
Förläggare: Föreningen granskaren rf.
Publiceringsår: 2016
Tidskrift: Finsk tidskrift
Nummer: 6/2016
Artikelns första sida, sidnummer: 19
Artikelns sista sida, sidnummer: 31


Abstrakt

I min doktorsavhandling Vision, Image, Record – A Cultivation of the Visual Field stakar jag ut en positiv beskrivning av hur bilder förmedlar en verklig händelse. Jag vill visa varför realistiska bilder, fotografier, dokumentärfilmer etc., är nödvändiga för oss. Jag vill visa vilken uppgift bilden uträttar, hur bilden möjliggör att två eller flera personer för en kort stund kan se, och kanske till och med uppleva samma sak med hjälp av bilder. Jag försöker visa att bilden som uppfinning är nödvändig för att vi skall uppleva ett samförstånd. Den här essän baserar sig på ett föredrag som jag höll vi föreningen Granskarens årliga seminarium i oktober 2015. Essän är ämnad att fungera som en sammanfattning av de viktigaste insikterna i avhandlingen. Jag vill börja den här diskussionen med att påstå att den primära moraliska frågan inte handlar om vad som visas i bilder, utan om hur bilder kommunicerar – hur bilden avslöjar sin relation till den historiska och materiella världen. Den springande punkten här är frågan om vad det innebär att kommunicera. Amresh Sinha uttrycker andemeningen i min text explicit i sin läsning av Theodore Adornos estetiska teori, Sinha skriver: ”Konstverkets sanningsinnehåll ligger inte i att kommunicera någonting annat än sig själv; snarare är det en förmedlare, ett deltagande i historien” I den här meningen är bilderna moraliska aktörer eftersom de är skapade av moraliska aktörer.






Senast uppdaterad 2019-18-08 vid 06:09